Igår stannade jag uppe alldeles för länge och pratade med en utländsk vän på Facebook. Hon är fransk, om jag inte missminner mig, och vi träffades på Malta 07, även om jag inte har något minne av henne som person. Att prata med någon som var där, någon som delvis hade samma upplevelser och som lärde känna samma personer som du gjorde, it brings back so many memories;

"You suddenly remember the best friend that stood by your side the whole time, even when you messed up. The bitch whom you hated. The friends that you loved. The laughs you had together. The idiots who broke your heart. That special someone who healed it - just to break it yet again.."

Tanken på att jag ska träffa alla de här människorna igen, så snart som om mindre än en vecka, skrämmer mig faktiskt lite. Jag vet inte hur mycket jag har gått vidare och du vill inte se att medans de har växt, så är du fortfarande kvar på samma ställe som förut. Man kan dock aldrig förbereda sig mentalt på vad livet ger, och då får jag helt enkelt följa mitt motto för situationer som den här, situationer där jag inte har en aning om vad jag ska göra.

Blunda & hoppa.

Life's a game but it's not fair
I break the rules so I don't care
So I keep doing my own thing
Walking tall against the rain
Victory's within the mile
Almost there, don't give up now
Only thing that's on my mind
Is who gon' run this town tonight.

Jag är i mitten av ett Heroes-marathon. Jag hade glömt hur bra det är, it's fucking brilliant. Mina favoriter är Niki (mitt andranamn är dessutom Nikki, för er som inte vet) och Claire, men jag älskar dem alla. Deras "special abilities", hur deras världar alltid verkar kollidera med varandra utan att de ens känner den andra och hur de alla delar samma öde, utan att ha en aning om det. Jag är helt fast. v'♥

Is it weird for me to get butterflies in my stomach just because of this? I mean it's nothing. Truly nothing. But still... It's everything.

Jag lyssnar på Wild Horses av The Rolling Stones, mina hjältar. Det är dock aldrig ett bra tecken, oftast slutar det (om jag inte redan gör det) med att jag gråter. Det finns så många minnen som hör ihop med den här låten och jag lyckas alltid glömma bort att glömma dem.

Jag har den dålig kväll. Eller ett dåligt år.

Förutom faktumet att min nya säng är extremt stor och bekväm så har jag (aka pappa & grannen) ställt den på det perfekta stället - jag kan nu ligga i den medans jag tittar på filmer på datorn, vilket är fantastiskt med tanke på hur många filmer jag laddade ner innan IPRED-lagen kom, men som jag aldrig orkat kolla på eftersom det är så obekvämt att titta film i datorstolen.

Ikväll ska jag titta på "Död Snö". Den är norsk vilket betyder att jag praktiskt taget inte skulle förstå ett skit av handlingen om det inte fanns svensk text. Det är lite pinsamt med tanke på att Norge faktiskt är landet precis bredvid Swe (även om jag trodde att det låg på andra sidan ända tills jag blev överbevisad i sommras). Död Snö handlar om stereotyperna som ska tillbringa springbreak i en stuga i bergen, men under snön så ligger en förfärlig hemlighet begravd... yada yada yada. Haha I should write movie teasers, i'm fucking good at it. I alla fall, handlingen har zombies. Mad nazi-zombies. Oh, this can be good. Jag har en störd fascination för zombies (trots att jag är livrädd för dem) och jag tror att jag har varit gift med Hitler i ett tidigare liv, men det är som man brukar säga,  a whole other story... 

Så, min blogg is a mess av både engelska & svenska uttryck.. Haha, och jag är waaay too tired för att orka bry mig ett skit om det. Tror knappast någon annan gör det heller så, jag menar, vad är poängen? Jag antar att bloggen speglar mitt inre och med det menar jag hur det alltid brukar sluta upp med att jag inte gör någon av sakerna jag planerade från början. Eller att somna i en trappa utanför mitt hotellrum i London (det var riktigt bekvämt, faktiskt). Haha those were good times.

Ikväll har jag tittat på Solstice, en skräck-flick med Amanda Seyfried från Mamma Mia och Hilarie Burton från OTH. Helt okej, långt ifrån den bästa i genren (oh, but i do love the classics) men skådespeleriet var bra, om än lite segt emellanåt, och jag gillar vart handlingen tog plats; Louisiana. Dit skulle jag vilja åka någon gång, hela grejen med voodoo-kulturen och alla historier om träskmarkerna intresserar mig och dialekten är så jävla härlig..

Quarantine [2008] är en re-make av den spanska skräckfilmen [REC] som blev en stor succé. Handlingen är i princip densamma; En ung reporter ska under en natt bevaka, i detta fallet, LAFD (Los Angeles Fire Department) och lyckan är gjord när hon och hennes kameraman får följa med på en utryckning till en isolerad byggnad efter att de som bor i lägenhetshuset har hört skrik från ovanvåningen och ringt larmcentralen. Väl inne möts de dock av något mycket mer fasansfullt än de någonsin kunnat föreställa sig...

Jag börjar undra om USA inte har några egna skräckfilmsideér, med tanke på att några av 2000-talets största kassasucceér faktiskt har varit just rip-offs på andra länders filmer, så som The Ring, The Grudge och The Eye.
Om man jämför den här filmen med orginalet så märks det verkligen att det här är en kopia. Visst, det är bra skådespelare och när det kommer till filmkvalitén så finns det inget att gnälla på, USA gör bra film, så är det helt enkelt. Men den känns inte lika smart som orginalet. Zombierna är mindre välgjorda, det är betydligt mer splatter och de har inte lyckats med hoppa till-scenerna hälften så bra som den spanska har. Där fick man dessutom en liten inblick i vilka personerna som bodde i lägenheten var, här kändes de mest som statister och jag kan inte säga att jag brydde mig nämnvärt när de blev dödade av blodtörstiga zombies. Dessutom tror jag att det var fler personer i lägenhetshuset i den här filmen vilket gjorde det hela lite rörigt och det blev ingen riktig story, bara död efter död efter död.
USA har satsat på att det ska gå snabbt, vara blodigt och man ska få allt förklarat för sig till skillnad mot den spanska versionen där det var en betydligt mer krypande stämning och man fick lägga ihop 1 plus 1 själv.

Andra faktorer som gör att man märker att detta är just en amerikansk version: Sexistiska skämt, en snygg brandman, skämt om receptbelagda tabletter/knark, en ung tjej i halvporriga sovkläder,  en smårasistisk äldre dam. Dessutom är den utländska familjen från Afrika i den här filmen, i [REC] är de kineser.

Skådisar; Jennifer Carpenter (från Dexter), Jay Hernandez (Hostel 1 & 2) och Columbus Short (Stomp the Yard, This Christmas).

Betyg:
MMMMM

Orginalet [REC]: MMMMM

Louise: Hur långt är det till Köpenhamn? Kan vi gå dit?
Jag: Köpenhamn ligger i Danmark, min vän. Ett annat land.

Antal...

... Gånger jag varit på IKEA och köpt en ny "fåtölj" och matte: 1
... Barn jag mer än gärna hade strypt där: 3947403
... Personer jag lagt till på Facebook: 2 (Right Cullen and wrong Cullen)
... Gånger jag har skrattat åt vår snåle granne : 3 (pappa berättade om hur IKEA gav oss fel säng, "be om lunchcheckar" tyckte grannen)
... Personer pappa har berättat om vår nya "LSD"-tv för: 1
... Zombie-flicks jag ska kolla på ikväll, ensam i mitt rum...: 1
... Nätter jag inte kommer kunna sova efter att ha sett den: 4
... Years until I get the fuck outta here: 3 (one less if i'm lucky)

Åh som jag har skrattat åt den här bilden... Där är jag, i bakgrunden, som fixar mitt hår men bildens hela poäng måste vara Nathalia. Hennes min, oslagbar! Där sitter hon, bakom Federico, och kurar ihop sig mot hans rygg, helt förnöjd och myser lite för sig själv. Gillar livet. Hahahah åh gud jag tror jag dör..

Jag hade också en rygg att kura ihop mig mot, faktiskt. Men den var kall. Ännu ett bevis för att våra misstankar är sanna...

Come on, varför inte använda allt hans hår (and i do not mean the facial) för att göra en peruk åt någon stackars cancerpatient?

Edward är sexig, no doubt. Men Rob? Han känns mest ovårdad...

Okej jag måste blogga... ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH VAD BRA DEN VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAR!!!!!! Kärlek kärlek kärlek.

Har dock några kritiska synpunkter (spoiler-varning):
- Varför brinner Kråkboet ned? Det borde det inte göra för där ska ju Bill & Fleur gifta sig i början av sjunde filmen.
- Och förresten, Bill & Fleur, vart var dom? Dom var inte med? Överhuvudtaget?
- Man borde fått se att Fenrir Greyback är en varulv, nu såg han bara ut som en vanlig dödsätare, om än en väldigt hårig sådan.
- Ron ska vara mer svartsjuk på Hermione & McLaggen!
- Harry ska lamslås i slutet, inte bara låta Snape gå förbi.
- Inferierna ska vara LIK, inte gollum-liknande skelett.
- Ön är inte en stenhög, det är en Ö.
- Dumbledores begravning, vad hände med den liksom?
- Gud, Ginny ser ut som en tolvåring i hela filmen, varför inte hotta upp henne lite inför kysscenerna med Harry (blöh) åtminstonde? MÅSTE hon ha koftan knäppt upp till halsen eller?
- Lite segt slut va? Vad hände med kriget på Hogwarts mellan elever, lärare och dödsätare?
- Istället las tydligen en fightingscen vid Kråkboet till, den finns inte i boken? Whata..?

Annars var filmen U N D E R B A R. Jag älskade den. Till 100 %, ja trots de små misstagen över. Harry var förbannat rolig när han druckit felix-elixiret, Malfoy agerade gryyyymt i hela filmen and I simply loved Ron & Lavenders kärlekshistoria. För att inte tala om när Ron fick i sig kärleksdryck. Och hur läskigt var det inte när Katie Bell nuddade halsbandet?! Och när Malfoy träffades av Sectumsempra, usch...

Fan vad snygga alla har blivit förresten. HARRY (såklart), Ron, Dean Thomas, Blaise Zabini, McLaggen, Malfoy, Seamus (ja, lite faktiskt), Barnby,  och för att inte tala om alla statister. Yum.

Harry Potter = my one and only true love.

Jag saknar verkligen allt. Till och med ef-discona. Hur vi gick in, fick alla blickar på oss, dansade sönder, sprang ut för att dricka hos den snälle killen på gymmet och sedan tillbaka in igen för att visa vilka vi var. Svenskar & norskar, vi var de enda som förde lite liv. SVERIGE + NORGE = PERFECT MATCH

Supernova - Mr Hudson feat. Kanye West
White Lies - Mr Hudson

Harry ville inte sluta tjata om att jag skulle lägga upp den här bilden på oss i min blogg, så låt gå då....

Onsdag 15:e juli: Så kom den då. Dagen vi alla fruktat. Åh gud så dramatisk jag låter då, men det här var verkligen ingen dag som någon av oss sett fram emot tror jag. Nu skulle man ju liksom säga hejdå till allt, och kanske inte se många utav personerna igen. Inte vakna upp i samma rum som Sofia, Ida och Nathalia varje morgon, inte ha lektioner med smarta italienare varje förmiddag, ingen tjata på Tom om tunnelbanekorten varje eftermiddag, inte fundera på likheter mellan Cullen och en vampyr, inte ta smygfoton på Miles för att han var/är så snygg, inte fixa sig i vårt äckliga rum och göra någon jävla yogaställning för att kunna tvätta håret, inte smita ned till norskarna efter curfew... Hemskt. Vidrigt.

But life goes on. Som alltid. Dagen började i alla fall med att vi var tvugna att gå upp very very early och ta oss ned för alla jäkla trappor med våra väskor och sedan börja vandra bort mot ISH huvudbyggnad med allt bagage. Eller ja, dom var tvugna, jag hade ju min bitch som släpade min väska. ;) Haha!
Väl framme där så fick vi packed breakfast (euw) och tog lite gruppbilder, sedan var det dags att säga hejdå till ledarna och lämna in ef-korten och så på bussen som skulle ta oss till Heathrow. Vi hann inte ens säga hejdå till italienarna, även om vi tappert försökte men dom jäklarna sov tydligen hellre än att säga hejdå till oss haha.
I bussen hade jag och Nathalia sorgestund längst bak och lyssnade på Wonderful World med James Morrison, den passade in väldigt bra på situationen, och Eyes on Fire från Twilight, årets theme song. Eller kanske, Cullens theme song, det är nog mer passande. ;)
Jag somnade en stund, the deposit & passen lämnades tillbaka och sedan var vi plötsligt framme vid Heathrow och alla skulle av. Tog lite tid innan vi hittade rätt våning som man checkade in på, men det funkade. Efter incheckningen så gick Nathalia & jag och handlade taxfree, blev en Dior Iconic mascara och lite godis till föräldrarna, sedan köpte vi en riktig frukost och hittade alldeles passande (när vi var panka alltså) Victoria's Secret smink. Bläh.
Sedan så var det plötsligt dags att tralla iväg bort till terminalen, UTAN ATT HA SAGT HEJDÅ TILL NORSKARNA! :(
Men där kom de, i sista sekund, och det blev ett riktigt kramkalas. Vem fan trodde att vi skulle bli så bra vänner? Norskar, som i regel har 0 hjärnceller och är från De Förlorades Land. Men det visade sig att Norway + Sweden = PERFECT MATCH. Oh, I'm gonna miss you guys!

På flyget satt jag & Nathalia bredvid varandra och vi somnade nästan direkt; jag mot fönstret och hon i mitt knä haha. Like always. När det landade så hämtade vi vårt bagage, Nathalia torterade mig lite när jag satt på bagagevagnen och sen sa vi hejdå till Sofia, gonna miss u babe, och några andra som jag inte ens visste var i vår grupp. Haha så hemsk människa jag är, men jag mimade till Nathalia "vem fan är det här?" när jag kramade några av dom. Hahaha whoops.
Sedan checkade vi in all skit YTTERLIGARE en gång och jag & Nathalia begav oss upp till Max för den första svenska måltiden. Gottt. Sedan köpte vi tidningar till flyget och så var det dags att säga hejdå till varandra, enligt mig det första och enda jobbiga avskedet på hela resan. :( Melody & Nathalia, Nathalia & Melody. Det var så det var liksom, resan hade inte varit komplett utan dig. Vi har roligast tillsammans, vi gör dummast grejer tillsammans och får konstigast ideér tillsammans. Åh...

Sen var det bara för mig att sätta mig på mitt plan "hem" till Malmö i lilla Svedala. Fast plötsligt så är inte Sverige hemma längre. Utan det är London som är det. Hemma.

Den sista kvällen bestämde vi oss för att spendera tillsammans, vi som bodde i samma rum då alltså. Som grädde på moset (ni gillar mina små uttryck va?) fick vi också med oss en frisk fläkt av Norge, nämligen Dennis!
Eftersom vi inte kunde få bord på Friday's så gick vi till Angus Steakhouse men i ärlighetens namn så var ingen av oss så sugna på att äta där så efter att jag hade fejkat ett samtal till sjukhuset med de andra skrattandes bredvid mig (ja, tack för trovärdigheten ni gav mig guys!) så gick vi bort till Chinatown och hittade en fin liten italiensk restuarang. Lax, por favor, mycket gott och törsten släcktes as usual med vatten.
Mycket trevlig kväll, fram tills vi skulle betala då vi upptäckte att dom försökte lura oss på pengar. Och det fanns inte så mycket vi kunde göra utan att betala och vara griniga över det resten av kvällen. Blä. Vi må se ut att vara unga och dumma, men matte kan vi faktiskt! (Vi = miniräknaren på mobilen)

Sedan tog vi som vanligt tuben hem (sista gången vi går där på Piccadilly Circus Station på väg mot Bakerloo line som tar oss till Regent's Park, snyft) och kvällen spenderades med att packa och springa omkring och snacka med alla på de olika våningarna. Försökte somna i tid eftersom jag vet av erfarenhet att det värsta som finns är att flyga när man har sovit dåligt, fyfan. Efter den hemska resan till Malta 07 så gör jag ALDRIG om det misstaget igen.

Tisdag 14:e juli: Sista dagen tillsammans, sorligt nog. Morgonen började i alla fall med en Cruise on the River Thames. Det var blåsigt och regnigt, inget höjdarväder men what do you expect from London? Italienarna förvånade oss än en gång med att ha med sig både regnjackor och paraply så vi satt och kurade ihop oss mot deras ryggar för att slippa allt regn och rusk. Någon värme kunde tyvärr inte Cullen ge dock, hmm undra varför? ;) Haha vi har ju vår lilla teori..

Vi gick i land vid The London Tower och där gick vi i princip in och vände. Kön var för lång till kronjuvelerna och dom hade vi ju ändå sett innan så. Vi gick in i The Bloody Tower men det sög, inget blodigt så långt ögat kan skåda. Såg däremot några bistra vakter med pälsmössa och en och annan HUGE korp.
Jag, Nathalia och Ida tog istället en fika på Starbuck's, aqua sin gas och en jättestor cookie som jag orkade typ en fjärdedel av blev det. Där lyckades jag även glömma min plånbok så vi fick återvända och hämta den, haha är man blond så är man... Man har åtminstonde en ursäkt till allt dumt man gör. ;) Sedan tog vi the underground till Oxford Circus för nu var Nathalias galna shoppingbegär framme igen och vi vandrade runt där i ett par timmar medans hon shoppade ruset av sig. Själv köpte jag lite småsaker i vår favoritsouvernirshop vid Piccadilly Circus (enormt stor, men tyvärr så var priserna högre än på många andra ställen också) och så något mycket efterlängtat; En Cristiano Ronaldo fotbollströja. Visserligen en Man Utd-tröja, men han borde ju ha stannat där och inte bytt till usla Real Madrid! Får väl trösta mig med att de mååånga miljonerna (var det inte en miljard typ?) han fick för bytet gör att han kan skämma bort mig riktigt ordentligt när vi väl gifter oss i framtiden. Yeah, it's gonna happen. Om inte Harry hinner först då.
Köpte även en Man Utd-halsduk, glory glory Man Utd.<3 och så Heroes säsong 1 och 2 inne på HMV's stora rea.

Vi gick tillbaka till skolan sen där vi fick vänta en ganska lång stund eftersom inte en enda lärare hade nyckel, haha good job. Tillslut fick vi komma in och första lektionen skulle vi lära varandra våra egna språk. Jag & Nathalia var bästa lärarna haha! Lite italienska fick man lära sig också, typ "Get out of my way, god pig!". Hahahah. Vi kom också fram till att danska måste vara det mest cp språket någonsin, eller vad sägs som "Oskuld, vart är toaletten?". Hahahah, gash.  
På rasten gick vi till Pret och köpte bär in a bowl och brownie för på andra lektionen slog de ihop fyra klasser för att titta på någon dum dokumentär från BBC. Lucky us, den funkade inte! Så jag tjatade och tjatade och fick tillslut min vilja igenom; Vi tittade på The Simpsons instead!
Andra avsnittet var dock ett jag redan sett så jag somnade på Dennis axel istället. Dennis är förresten den lille norsken som är en riktig Jack-look-a-like (på ett positivt sätt), typ den norska versionen av honom. Mycket sovvänliga axlar har han måste jag säga! Haha.

Den stackaren blev sjuk sen och somnade i Nathalias säng med hennes rosa nallebjörn och Madeleine's rosa mjukiströja. Rosa, rosa, rosa... Hmm, Dennis, har du något du vill berätta för oss...? Haha nejdå, skojjar bara gubben.
Sofia blonderade mitt hår också och sedan drog vi ut för att äta middag, men dom bilderna kommer i nästa inlägg! Ytterligare en dag då jag inte gjorde annat än att fota känns det som haha.

Måndag 13:e juli: På morgonen hade vi först lektioner, vi som var försenade var nära att missa dem dock, vi såg gruppen gå ifrån skolan och fick springa ikapp för tydligen skulle vi ha lektioner i en annan byggnad idag. På lektionen skulle vi para ihop oss två och två och den ena skulle vara arbetsgivare och den andra skulle söka jobb hos den första, så Madeleine och jag som ville ha lite kul bestämde oss för att jag skulle vara hora och hon min pimp. Otroligt roligt, jag tror, scratch that, VET att vår var bäst av allas! Heheh.
Så bestämde läraren sig för att ge mig en liten extrafråga;
- What do you think of Barrack Obama?
- My best customer EVER.

På rasten mötte vi upp Nathalia och Ida som hade lektioner i klassrummet bredvid oss och så gick vi bort till Starbuck's som låg i kvarteret för en sen frukost, jag tog en blåbärscheesecake och sköljde ned den med vatten. Yum. Sen följde mer lektioner och när de äntligen var slut så bestämde vi oss för att gå ner mot Oxford Street, nu när vi ändå var så nära, för att shoppa lite. Jag köpte en hel del smink från märken som inte går att få tag i här hemma (Kalmar alltså) och som dessutom är billigare utomlands, typ Too Faced och Urban Decay. Det blev lite souvernirer också och några presenter hem, dessutom köpte jag min favorittröja, en oversized rosa munktröja med texten "I (L) LONDON". Oh, I do for sure. Dock är den lite stor, skulle vara medium men är nog snarare XL på mig eftersom jag är så kort haha.

På kvällen bestämde vi oss för att ha en tjejkväll, precis som andra kvällen i London. Så jag, Sofia, Nathalia & Ida gick först ut och åt middag på Friday's, vårt stamställe haha. Kyparen var väldigt gullig och skrev ett litet personligt "Thank you Girls! :)" till oss på kvittot, som nu ligger sparat här hemma i min plånbok haha.
Kvällen fortsatte bort till Chinatown och the store sedan och vi hade jävligt roligt. Tror jag. Haha oh my.

Söndag 12:e juli: En riktigt lång dag väntade oss och den började med The London Dungeons. Jag har hört väldigt mycket om the Dungeons och hade höga förväntningar, jag gillar ju skräckturer som ni vet även om jag är typ räddast i världen innan adrenalinet kickar in haha. Men detta var faktiskt under förväntan. Kraftigt under förväntan. Först fick vi stå i kö i typ en evighet, sedan började turen som mest bestod av att stå och vänta den med. Under tiden berättade skådisarna historier om typ Mary Shaw, Sweeney Todd och Jack the Ripper. B-O-R-I-N-G och inte ett dugg läskigt, jag hoppade till kanske två gånger och det var när Sweeney Todd tog mig i håret och sedan när det blev ett plötsligt ljud när vi stod och väntade i baren. Efter ett tag kom vi fram till små båtar som vi skulle sitta i och Nathalia tyckte att vi skulle sitta längst bak för där var det ju säkrast. Hmpff, säkrast ja.. Efter ett tag började båtarna gå bakåt och gud, då skrek vi. Senare hörde jag några engelskmän snacka om att några till och med hade skrikit i båtarna och dom menade ju oss såklart haha.
I slutet fanns det liksom som en lång bänkrad med platser att sitta på, det såg ut som en gammal träversion av Fritt Fall på Gröna Lund typ och så där satte vi ju oss då. Sen hissades vi upp och allt var lugnt, vi fick höra en tråkig monolog sen HELT PLÖTSLIGT utan att vi var beredda släppte dom oss rakt ned och tog dessutom ett hemskt foto på oss på vägen ned. Hahah gud, det var lite läskigt faktiskt, men vill man ha en riktig skräcktur så ska man bege sig till Pasaje del Terror och inte The London Dungeons, hur världskänt det andra än må vara!

Sen var det dags för lunch på skolan igen, men jag & Nathalia gick ner till discosalen och snackade lite med danskarna och chillade istället. De hade tyvärr tagit bort våra sköna sovsoffor av skinn men jag lyckades ju somna på golvet i alla fall haha.

På eftermiddagen gick vi bort till Madame Tussaud's som bara låg ca tio minuter, en kvart från där vi bodde. Kön var lång men vi var V.I.P och fick gå före haha. ;) Det var helg och inne på Madame Tussaud's var det fullpackat med folk, jag & Madeleine lyckades tappa bort de andra och istället för att leta tog vi några foton och gick igenom allt ganska snabbt, det var inte så kul faktiskt. Scream! delen var väl roligast, där omringade alla oss och fy, det var riktigt jävla äckligt.
Sen satt vi utanför Madame Tussaud's i ca en timme och snackade lite med Luca och Matteo/Lillgammal och väntade på resten. När de kom gick vi in och köpte varsin äcklig milkshake och brownie (haha vadå beroende) och när vi kom ut igen så hade de jävlarna redan gått. -.- Haha snällt att de väntar när vi hade väntat på dom i en hel jäkla timme!

Nåja, tillbaka till skolan för lite äcklig mat och på kvällen var det disco, men dom bilderna kommer i ett annat inlägg, jag tog så jäkla mycket bildet den här dagen!

Lite kul:
Det var en domare inne på The London Dungeons som valde ut folk i publiken som hon skulle döma till döden för saker. Så valde hon ut Lorenzo, så skulle hon hitta en anledning varför han skulle dö och så frågade vart han kom ifrån:
- Italy.
- Italy? Well, that's enough... DÖMD!
Haha vet inte hur man skriver det på engelska men ni fattar ju grejen. Stackars italienare, inte särskilt populära i the Dungeons. ;)

Lördag 11:e juli: Ingen sovmorgon blev det för oss denna lördag, utan vi var tvugna att gå upp tidigt för att vandra bort mot skolan och hämta våran packed breakfast. Kan säga att jag hellre svälter än äter en sådan så jag vägrade ta en. Efter det tog vår grupp tunnelbanan från Great Portland Street till Paddington (minnen, åh minnen) och väl där fick vi tränga oss så nära dörrarna till tåget som möjligt. När de äntligen öppnades så slog vi oss fram för att få två platser bredvid varandra och x antal blåmärken senare så lyckades vi faktiskt! Stackars italienarna däremot fick sitta på golvet eller borden. Det var sjukt varmt och trångt under hela resan men det störde oss inte så mycket, än en gång spenderade vi resan med att sova i varandras knä typ haha.
Framme i Oxford samlades gruppen och vi gick upp, förbi Oxford kanalen, till huvudgatan som inte var mycket att hänga i julgranen typ. Nathalia & jag skiljdes från de andra och gick och köpte varsin frukt/chokladshake och tittade lite i de mycket få affärerna. Tillslut gav vi upp hoppet om att hitta något kul och placerade våra asses på en stentrappa bakom ett varuhus med bl.a Primark och bevittnade hur ett bröllop tog sin början. Sen åt vi en lunch på Zizzi's, som Ullis hade rekommenderat, och det var gott även vitlöksbrödet höll på att ta livet av mig (note to myself; ät inte vitlöksbröd när du har ont i halsen i fortsättningen). Efter det gick vi och köpte hårfärg, massageolja (Sofia måste ju ha något att jobba med! haha) och tråkiga saker, så som plåster. Nathalia lurade på mig att köpa en fika bara för att hon var för lat för att gå och när vi var klara så bestämde vi oss för att redan nu börja gå ned mot tågstationen. Men det blev ett stopp till, nämligen inne på Toni & Guy där jag fick mitt livs första manikyr! Och nu är jag addicted. Helt fast. Har bett mamma prata med en thailändska vi känner för att se om hon kan fixa det i Kalmar.
När manikyren var klar fick vi sitta och vänta i ca en timme nere vid stationen med bara min ipod och The Simpson Movie i den som enda sällskap medans vi inväntade resten. Sen följde ytterligare ett knuffmaraton för att få platser i tåget (vi lyckades igen) och så sov vi hela vägen hem.

På Paddington började vi bråka lite smått med en fuckad (kvinnlig såklart) ledare som vägrade ge oss våra tunnelbanebiljetter (den här historien upprepade sig många gånger TROTS att vi betalat för dom jäkla biljetterna). Vi hade nämligen planerat att gå på bio och det var mycket närmare att ta tuben från Paddington till Leicester Square än att först åka tillbaka till skolan och sen vända. Men tydligen var vi tvugna och det var inte med glädje vi återvände till Great Portland Street för att hämta våra ef-kort och få biljetterna, gud vad jag hatar den bitchiga ledaren.
"Don't be rude to me!"
"I'm just being honest."
biatccch.

Tillslut kom vi iväg i alla fall och återvände till himmelriket; Leicester Square. Det var där HP-premiären utspelade sig om ni undrar varför jag kallar det himmelriket haha. Vi bestämde oss för att se Brüno och efter en liten incident med fel kassörska som sa att vi var tvugna att vara arton år för att se den (!) så kom vi tillslut in. Jävla England, lite för hårda regler ibland va?!
Filmen var fett rolig, även om den inte slår Borat. Men verkligen sevärd! Och tur hade vi, för typ två dagar senare klippte de om filmen och tog bort alla för grova scener (typ orgie-scenen) så att filmen skulle vara från femton år istället.

Efter en massa popcorn och skratt så tog vi tuben till Piccadilly Circus där vi lyckades vandra in i Chinatown och tur var väl det - Där hittade vi en liten deli-store som vi kunde köpa dricka i utan att ens behöva legga. Grymt.
Det ösregnade idag igen (riktigt london-väder) så vi fick hälla i oss det snabbt (ja, okej jag dricker sakta Nathalia, deal with it!) på en trappa i en liten korridor med en massa strirrande asiater. Haha gulligt.

Sen vet jag inte vad som hände, förutom att jag runt ett på natten låg under Aleksanders säng och gömde mig för Miles som kollade rummet för att han hade hört ljud. ALLA norskor blev tagna och de, plus de norska killarna i rummet såklart, fick en varning och ett brev hemskickat. Ja, alla förutom Malin (som gömde sig under den andra sängen) och jag, som låg och skrattade lite förnöjt för mig själv och njöt av utsikten av Miles ben, då. Sån jäkla tur haha.

Den här kvällen målades även min VÄRLDSBERÖMDA world map! Vissa tänkte tydligen ge bort den som en present åt Miles, men nehej, det satte jag stopp för. -.- Inga mer utskämningar här tack! Dock fick han oturligt nog se den... Blä. Äh, vafan, nu ligger den uppe som ett fint minne på Facebook och ALLA som läser detta (som var med på språkresan då) kan ju tagga sina egna land i den! Själv är jag taggad i Malta heheh. ;)

Om jag inte minns helt fel så tror jag att vi hade en mysig liten pratstund med Miles på kvällen också, eller det kanske var kvällen innan. Svagt minne, men ja det måste det nog ha varit. Jag var väl inte riktigt i kapacitet för ett samtal den här kvällen haha. Hursomhelst, min poäng är att det var fett trevligt tills en VISS person bestämde sig för att komma och gnälla och förstöra vårt moment. Hmm, fuck you.

Onsdag 8:e juli: Jag har inga bilder från den här dagen på min kamera och Nathalia har inte skickat sina än, men i alla fall. Vi var på The London Aquarium på förmiddagen, otroligt segt och tråkigt + att jag mådde riktigt jävla dåligt. Vi gick igenom hela akvariumet ganska snabbt och satt sedan på McDonald's uteservering vid Themsen och jag drack milkshake för min ömma hals. Efter det tog vi en lunch på Friday's. På eftermiddagen hade vi lektioner som jag sov mig igenom (förutom musiktävlingen som vi SJÄLVKLART vann IGEN) och på kvällen orkade jag inte gå ut så Nathalia stannade inne med mig, mitt hjärta. Vi köpte hem onyttigheter, glossiga magasin, Strepsils och ansiktsmasker och så var vi inne typ halva kvällen innan vi begav oss ned till norskarna igen för lite prat.

Torsdag 9:e juli: Lektionr på morgonen och på eftermiddagen var vi på Camden Market där jag småshoppade lite, tex en tändare och luddiga handbojjor haha. Ville tatuera mig men det får vänta tills jag vet helt säkert vad jag vill ha och vart jag vill ha det. Blev dessutom erbjuden att köpa marijuana sisådär tre gånger. "Looking for something to smoke, ladies?". Tack, men nej tack. Det slår nog ändå inte killen på Piccadilly som undrade om Nathalia ville köpa kokain. Jaja, Camden var mysigt men vi orkade inte gå in på själva marknaden utan tittade i butikerna runtomkring och tog sedan en fika på Starbuck's. Nathalia var lite depp över sina pengaproblem men jag lyckades få henne på humör med vår Cullen-låt, inte sant? ;) Sedan begav vi oss till Primark vid Marble Arch eftersom vi hade hört att det var grymt billigt & bra! Och true true, billigt var det verkligen, men kanske inte så bra som alla säger. Ganska överskattat. Kläderna satt lite konstigt i vissa fall och kvalitén var ju inte häpnandsväckande, men vad förväntar man sig när de säljer skor för 3 pund?
Efter shoppinghysterin inne på Primark så behövde vi lite mat och åt pizza på Pizza Hut som låg vägg i vägg. Vi orkade dock knappt hälften och gav resten till en lycklig norsk som satt i receptionen när vi kom tillbaka till ISH haha. Varsågod Mads! Så var det ett till ef-disco på kvällen. Segt med en förjävligt dålig DJ och att dansa med feber är ingen höjdare.

Fredag 10:e juli: Frisk! På morgonen åkte vi till Harrod's för lite shopping, vi trodde vi skulle till the Dungeons men nehej, tydligen inte! Jag älskar Harrod's, riktigt fint men så himla stort. Jag köpte en present till mamma och pappa (typ det enda jag hade råd med) och Nathalia & Madeleine köpte varsin teddybear som doftade jättegot. Jag ångrar lite att inte jag också köpte en, så ska be min syster köpa en om hon åker dit när hon är i London i september. Hursomhelst, eftersom vi knappt hade råd med någonting så tittade vi lite snabbt på memorial-altaret för Princess Di och Dodi Al-Fayed innan vi gick ut och över gatan till en liten restuarang där vi beställde in frukost. Dom var jättesega med att serva oss och det var ingen billig frukost precis, men mina våfflor var JÄTTEgoda så jag är nöjd. Sen stod vi och väntade en stund på italienarna igen (såklart...) och träffade Miles grupp, Dennis den jäveln mobbade mig för att jag är dvärg... :( elakkkt. På eftermiddagen hade vi lektioner och tittade på film, Little Miss Sunshine. Eller VI tittade, italienarna sov sig igenom den. Måste säga att Luca passar ypperligt bra i läppglans, right? ;) Hoho, evil.
Hursomhelst, filmen är jättefin tycker jag. Älskar delen där Steve Carrell's rollfigur säger till tonåringen att när man är lycklig så lär man sig inte ett jävla skit, utan det är när man är olycklig och lider som man lär sig allt. Både om sig själv och livet. Det stämmer så jäkla bra. På kvällen var det bowling, jag HATAR bowling but i took one for the team och joinade. Vårt tjejlag förlorade dock stort mot italienarna, tyvärr och vi smet sedan in till ishallen bredvid för att beundra Miles talanger inom konståkning. Väl där så hände en olycka och en italiensk tjej ramlade och fick ett stort sår på hakan och blödde jättemycket, så jag & Ida hoppade in som sjuksköterskor och Ida fick henne på andra tankar genom frågor och jag tvättade bort blodet på hennes händer och liknande. Usch, det är så obehagligt att se någon skada sig, man tycker så synd om stackaren.
Efter bowlingen åkte vi hem och somnade faktiskt relativt tidigt så att vi skulle vara pigga till Oxford dagen efter!

Tisdag 7:e juli: Annars känd som en utav de bästa dagarna i hela mitt långa liv. På morgonen hade vi som vanligt lektioner och på eftermiddagen begav sig hela gruppen iväg till Westfield's - Europas största shoppingcenter. Tror de hade åtta Starbuck's bara inne i köpcentret haha. Sjukt stort var det i alla fall, men jag hittade ingenting och Nathalia köpte bara ett gott persikodoftande body butter, om ni nu är intresserade av att veta haha. Vi fönstershoppade lite i alla dyra märkesbutiker, tydligen är det artonårsgräns på att gå in i Dior-butiken?! Helt fuckad, så jag fick legga men Ullis personnummer fixar ju biffen. Inte för att jag hade råd med något där inne ändå men men.

Runt halv fem tog vi tunnelbanan mot Leicester Square där VÄRLDSPREMIÄREN AV HARRY POTTER AND THE HALF-BLOOD PRINCE skulle hållas! På tunnelbanan såg vi en massa tjejer som också var på väg till premiären, vissa utklädda! Haha så härligt. Det var jättemycket folk till att börja med och nästan omöjligt att se själva ingången till biografen pga att de satte upp stora svarta skivor framför stängslet men vi lyckades hitta en plats vid gången där alla bilarna körde upp för att lämna av kändisarna. Vi hann väl stå där i ca tio minuter innan det började regna och ännu tio minuter senare så började skyfallet som sedan höll på oavbrutet i två timmar, under vissa perioder blandat med kraftigt hagel. Vi hade i alla fall inte tur med vädret... Jaja, that doesn't matter, lite regn får man tåla!
Nu började folk lämna pga regnet men inte vi äkta, trogna HP-fans! (Med andra ord, jag vägrade och Nathalia hade inte så mycket val än att lyda mig... HP är serious business)
Vi missade Harry, eller han körde förbi oss i sin bil med tonade rutor, så vi fick inte se honom! :'(
Däremot såg vi Dumbledore när han åkte förbi och vi stod dessutom bredvid Ginnys kompis så hon vinkade till oss! Eller ja, till sin kompis men ändå, nästan oss ju! Haha.
The top moment var ändå när alla plötsligt börjar skrika och jag vänder huvudet till höger OCH DÄR STÅR EMMA WATSON TVÅ METER IFRÅN MIG. Hur vacker som helst, otroligt. Incredible. Haha vilken liten HP-nörd jag är.
Fick tyvärr ingen bra bild pga min halvt vattenskadade kamera.

Efter klockan sex gjorde jag Nathalia viljes och vi begav oss hemåt, blöta ända in till underkläderna trots den snälla vakten som stod och höll sitt paraply över oss. Vilken hjälte.
Först tänkte vi spendera kvällen i sängen, speciellt jag som kände att jag höll på att bli sjuk, men vi hade nog alldeles för mycket adrenalin i kroppen så istället begav vi oss ned till norskarnas rum och pratade med dom halva natten och jag fick en välbehövlig massage av Sofia, min bitch.
Underbar dag och riktigt mysig kväll!

Dagarna efteråt hade jag ca 40 graders feber skulle jag tippa och var helt slut i huvudet och kroppen, men det var det värt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Everything I do, I do it for you Harry Potter.

Haha vakten kastade en blick på genomblöta mig och sa:
- You look like Harry Potter.

Finaste komplimangen jag någonsin fått. Tack.

Måndag 6:e juli: Morgonen började med ännu ett museum, nämligen något Siencemuseum. Enda positiva var väl att Miles grupp var där samtidigt hehe. Museumet var grymt tråkigt och även här fikade vi större delen av tiden, fast några beundrare lyckades vi få också. En liten typ tolvåring började sjunga en fin kärlekslåt till Nathalia och hans något större kompis ville ha mitt nummer. Herregud, dagens ungdomar. Hahaha jag låter som mamma.

Efter lunch så hade vi våra första lektioner med smarta (!!!!) italienare. Första gången i livet man såg det haha. När lektionerna var slut begav jag & Nathalia oss in till Oxford Street för lite småshopping, vi började på Topshop's enooorma flaggskeppsbutik men den var så överväldigande att vi bara kom därifrån med varsin klubba haha. Tittade in på Hamley's, den stora leksaksbutiken, och jag köpte tillslut mina efterlängtade skor från Zara! Mitt bästa köp på resan tror jag.

Kvällen avslutades med en lugn middag, bara vi två, på Friday's vid Piccadilly Circus med goda chicken fingers och bananmilkshake. Yum! I love my girl yep yep.

Grattis till underbara Sofia som fyllde fjorton den här dagen också!

Söndag 5:e juli: Lite halvtrötta efter att ha somnat in sent (jag till tonerna av Sofia som läste högt för mig, haha gullunge) så släpade vi oss upp för att möta gruppen och bege oss till armeémuseumet = Ullis favoritplats på hela jorden. Faktum är att hon sa till mig precis innan jag åkte; Vad du än gör, gå INTE på krigsmuseumet!!
Men det gjorde jag ändå.
Först hittade inte ledarna riktigt, så jag & Nathalia fick leda vägen igen, sen när vi kom fram så fick vi gå omkring lite som vi ville och vi tröttnade väl efter sisådär tio minuter och hittade istället fiket på andra våningen där vi åt jordgubbar och brownies och pratade istället. That's the way we like it.

På eftermiddagen var det dags för shopping i Covent Garden och även om vi var taggade till en början så försvann det någonstans när vi fick idén att inte ta hissen upp från tunnelbanan utan gå ca 200 trappsteg, höll jag på att dö? JA. Otroligt jobbigt, det gör jag ALDRIG om igen kan jag säga er.
Covent Garden var mysigt men vi hittade absolut ingenting så det slutade med ännu en fika inne på Pret haha. I slutet lyckades vi dock finna vårt mecka; Guess. Vi köpte varsin klänning och mötte sedan upp gruppen, italienarna hade köpt matchande (fula) hattar. Haha gullungar.

På kvällen var det ef-disco, Ninjas vs Pirates = vi var inte utklädda! Massor av dans, we're the dancing queens, men sedan drog vi in till stan med Sofia och norskarna istället och besökte (med min starka ovilja) Pasaje del Terror. Där börjar man med att se en 3D film om Jack the Ripper och jag var nog den enda som skrek i hela biosalongen tror jag haha. Kråkjävel som flög in i mig. Efter filmen fick man gå en tur och se personer från berömda skräckfilmer, till exempel blev vi jagade utav tjejen från Exorcisten. Tror ni jag höll på att dö eller? I slutet fick Sofia praktiskt taget bära upp mig eftersom jag höll på att svimma av rädsla. Never again.
När skräckupplevelsen var slut åt vi en middag på Angus Steakhouse, gotttt med lax för min del. Sedan tuben hem och lite efterlängtad sömn!

Lördag 4:e juli: Jag tror vi båda började tröttna redan nu på EF's halvkassa aktiviteter och dessutom var Nathalias boyfriend in town så vi bestämde oss för att satsa på en utekväll istället för typ fotboll med vår activity group.
Först fick Nathalia den briljanta idén att vi skulle åka till killarnas hotell så vi tog tuben till Paddington men väl där ringer dom och berättar att de redan är på Embankment och att vi, på något sätt, måste ta oss dit. Gosh, vi två ensamma på Paddington Station som visade sig inte bara vara en undergroundstation utan även en tågstation, av ren tur lyckades vi hitta Bakerloo line men det var inte utan att vi först var nära att ta fel tåg och åka ut till Heathrow haha.
Väl framme vid Themsen så var vi tvugna att ta oss till andra sidan och Embankment Pier där det tydligen var en pirfest, först hittade vi inte David men slutet gott allting gott; De stod och kysstes och jag stod med en vinflaska i ena handen och en cigg i andra. Tragisk människa. Haha.
Sen kom Davids kompis Solen aka Jonas och vi allihopa begav oss iväg till Piccadilly Circus för att hitta någon klubb, på vägen stoppades jag av en gullig bög som ville ta en bild på mig haha. Ja, jag behöver ju inte vara orolig för att han runkar till den iaf. ;) Gaypride!
På Piccadilly hittade vi Oxygen, en klubb, men jag & Nathalia var tvugna att dra hem pga vårt curfew vid elva, SUG EF.
Tog tuben hem, tränade mina spanskakunskaper och langade lite dåliga skämt om Paddington ("Här finns det mycket paddor!"). Förstår inte riktigt att Nathalia stod ut med mig, men det är sån hon är, min pärla!

Riktigt bra kväll då vi dessutom lärde känna de små norska killarna! Eller små och små, lika gamla som Nathalia och allihopa längre än mig men ändå haha...

Kvällen slutade med att snygga Miles kollade våra rum...
- What's your name?
- Miles.
- OH, that's a PRETTY name!!

Men håll käften Melody.

Lördag 4:e juli: Vi vaknade upp trötta men glada och fixade oss och blablabla. Sedan gick vi den korta biten till skolan, "vår" gata där man aldrig fick vara ifred från tutningar även om klockan var sju på morgonen och gårdagenssmink satt nere vid brösten. Engelskmän ÄR desperata, jaa. Efter frukosten åkte vi först fel med tunnelbanan till zone 3, bra att våra ledare har koll haha, och sen följde en jävligt låååång promenad från Big Ben bort till Buckingham Palace där vi skulle se the Changing of the Guards. Been there, done that TWICE, så jag tyckte det var fett ointressant. Vi roade oss med att ta bilder men tillslut blev tristressen för mycket och vi gnällde oavbrutet på Chris om att låta oss gå hem haha. Tillslut kom vi iaf tillbaka till skolan och varken jag eller Nathalia pallade med den äckliga maten en dag till så vi gick och köpte mackor som vi åt i Regent's Park bland duvorna och en kissfontän haha. Vi pratade igenom vad som har hänt de senaste två åren och det slutade med att vi låg på marken och skrattade tills vi grät och magarna värkte. Efter ett tag började det regna och vi upptäckte att shit, vi är försenade så vi fick skynda oss tillbaka. No track of time haha. Helt i onödan dock, eftersom vi SOM VAAANLIGT fick invänta italienarna. På eftermiddagen tog vi tuben till Charing Cross där den stora Pride-scenen var och vi gick in på området, dansade lite och hade allmänt kul, det var sån jäkla skön stämning. Alla verkade så lyckliga. Vi bestämde oss sedan för att gå till Oxford Street och shoppa lite men det var lättare sagt än gjort och vi gick vilse x antal gånger innan vi tillslut hittade fram, och då var både jag & Madeleine alldeles för trötta för att orka shoppa så Nathalia och Ida fick sköta det själva medans vi hasade oss fram bakom dom som zombies på avtändning. Sen skulle vi då tillbaka och även den här gången så var det inte helt lätt, jag & Nathalia lyckades tappa bort Ida och Madeleine och när vi frågade några vakter om hjälp så missuppfattade de situationen lite och trodde att vi var lesbiska pga att vi höll varandra i handen, så de skickade oss rakt in i Pride-kvarteret! Massa söta bögar och väldigt realistiska transor, men dessutom ännu svårare att hitta ut. Men, supergirls som vi är, så lyckades vi än en gång.

På kvällen blev det resans första utgång men de bilderna kommer i ett annat inlägg för jag har inte lagt över dem än!

Torsdag 2:a juli: Mamma och jag åkte ut till Arlanda runt tolvtiden och där var... Ingen. Nehej. Kul då. Tillslut bestämde jag mig för att gå på toa och knappt hade jag hunnit ut innan en zombie kastade sig över mig! Det visade sig inte alls vara någon zombie, utan en alldeles mänsklig Nathalia (hoppas jag iaf). Sa hejdå till mamma, träffade ledaren och resten av vår grupp och blablabla. Fjorton personer var vi, en enda kille. Stackaren haha.
Efter incheckningen så underhöll jag & N oss med att dricka Vitamine Well och äta Maltesers, eller som Nathalia gjorde, bajsa ut dom...? Haha internt skämt. Det var dags att boarda flyget och vi lyckades få tre säten för oss själva efter att gubben som satt bredvid Nathalia bytte plats, haha what did we do wrong? Hela flygresan pratade vi om minnen, läste tidiningar, åt godis och tittade på film i min ipod, Creep. En film om mord i tunnelbanegångarna i London, mycket passande hehe. Efter 2 timmar och 40 minuter så landade planet och vi fick vandra omkring lite på flygplatsen medans vi inväntade norskarna som inte hade någon egen grupp, därför skulle vi dela ledare med dem. Inte för att det spelade någon roll, vi träffade vår ledare typ 1 gång under 2 veckor. Good job EF, good job.
Efter det åkte vi buss in till centrala London ifrån Heathrow. Vårt studenthem låg mitt i city, precis vid Regent's Park och ca 20 minuters gång från Oxford Street. Vi fick dock inte bo i huvudbyggnaden utan var tvugna att dra allt vårt jäkla bagage bort till en annan byggnad som låg mer avskiljes. Väl där så hittade inte ledarna till vårt rum så vi fick släpa väskorna upp och ner, upp och ner... Eller ja, dom fick det. Inte jag, för jag hade Matt ("schhhhh!") som gjorde det åt mig. ;) Haha, diva is the female version of a hustlah, of of a hustlah.
Vårt rum var ganska stort, om man jämför med de andras, dock inte särskilt fint haha. Två enkelsängar och en våningssäng, som jag och Sofia (efter att hon bytt rum till vårt) fick sova i eftersom de andra host divorna tog enkelsängarna. Badrummet delade vi med vår våning, alltså ett rum till. ETT RUM MED SPANJORSKOR SOM EJ KAN SPOLA, något jag märkte när jag skulle gå på toa för första gången. Usch fyfaaan. Men det fixade lilla Melody med hjälp av en lapp som berättar hur man gör! I'm the pro.
Sedan hade vi information med Graham och efter det fick vi äntligen gå in på det efterlängtade ef-discot som visade sig... Suga. Jaha. Musiken var urdålig och själva discot var slut redan vid tio (!!!!). Så, vi gick och köpte mackor, kakor, yogurt och vatten rakt över gatan och begav oss hem till vårt lilla rum igen. Där satt vi sedan på heltäckningsmattan halva natten och åt, pratade och lyssnade på musik i min ipod-högtalare. Vi somnade väl runt 2, engelsk tid, skulle jag tippa.

Bild 1: Jag och Nathalia, ofantligt fräscha efter en flygresa från Sverige.
Bild 2: Min fina lilla lapp! Jag är säker på att den uppskattades väldigt mycket.
Bild 3: Vårt stamaffär! Där köptes dagligen vatten, frukost i vissa fall, chicken & bacon sandwich och även Strepsils och glossiga magasin när det behövdes (jag var sjuk, okej?).

Onsdag 1a juli: Mamma & jag tog flyget från Kalmar Flygplats till Arlanda runt sextiden på morgonen, hallelujah moment... Väl framme i Stockholm, runt niotiden, så stannade vi på hotellrummet och tittade på dålig tv i ca 1 timme tills affärerna öppnade. Sen åt vi en frukost bestående av vatten och morotskaka i Sturegallerian och gick och shoppade lite smått. Jag fick äntligen tag i min underbara foundation från MAC som inte går att köpa i Kalmar, för ja, Kalmar suger. -.- Vi åt en konstigt och ganska äcklig faktiskt, Club Sandwich till lunch vid Hötorget och jag gick sedan hem till hotellet igen för att sova några timmar så att jag var pigg inför kvällen. Runt sex mötte jag Niklas vid Hötorget för att gå på bio. Vi såg Drag me to Hell och FYHELVETE var rädd jag var. Filmen var inte alls särskilt bra, handlingen sög och kändes ganska b faktiskt, men den var riktigt jävla äcklig och läskig, jag tror jag skrek högst i hela biosalongen haha. Men hursomhelst var det kul att träffa Niklas igen, var ju ett tag sen sist! Min älskade Ullis stod och väntade på mig utanför bion, och där stod även snygg-Lukas från Robinson. Lite sammanträffande eftersom jag tidigare på morgonen läst Solo när jag satt på flyget och mms'at en bild på just honom till Ullis, vi har båda en liten thing för snygga läkare. LÄKARE, fattar ni? Åh gud, finns det något sexigare yrke...? I alla fall, vi två gick ner till Friday's vid Kungsträdgården där mamma satt med en väninna och drack vin. Beställde in lite god mat och efterätt (Ullis skulle inte ha någon brownie men vad slutar det med? Jo att hon äter upp halva min såklart haha). Sen tog Ullis och jag en liten promenad och det var dags att säga hejdå, extra sorgligt den här gången eftersom hon flyttar till Malta nu i veckan och det var sista gången vi såg varandra innan dess. :( Hemskt. Fast det märkte man ju självklart inte på mig, som har allvarliga problem med att visa känslor inför andra haha. Sen hem och sova och LADDA UPP FÖR LONDON 2009!

Do you know what we're fighting for, when it's not worth dying for?

Saknad. Vänskap. Minnen. Kärlek.

You & I.

Fan, jag måste säga att det känns konstigt och tomt utan att ha lektioner med smarta (!!!!!) italienare och vinna varenda musiktävling, ta en fika på Starbuck's, take the underground till Oxford Street för lite eftermiddagsshopping, hem och sminka, locka, fixa och sedan ut till Piccadilly. Äta Chicken Fingers på Friday's och dricka bananmilkshake till, gå till Chinatown och en liten drugstore för att köpa billig dricka hos tjocka medelåldersmän som inte ens frågar om legg. But if they do, så har jag mitt ef-kort med fejkat personnummer (tack ullis) som funkar i alla lägen, typ.
Panikdricka allt (jaaa Nathalia, jag dricker sakta, deal with it) på en trappa under tak i ösregn i en liten "korridor" med en massa stirrande kineser. Känna mig som en liten fjortis när det plötsligt slår till i huvudet och sedan... Ja, något. En riktigt minnesvärdkväll (om jag nu ändå hade haft något minne ifrån den).

Ikväll betalade min mamma omedvetet ett paket Marlboro Menthol till mig. Och de säger att man blir smartare med åren... Yeah right.

Förresten tror både hon & min syster att jag har svininfluensan. Tyvärr, sorry to disappoint you, men det är Harry's fel att jag är sjuk. Två timmar i spöregn och hagel vid världspremiären utan vare sig paraply eller jacka, jag var genomblöt in till underkläderna. Två dagar spenderades sedan med ca 40 graders feber och hostattacker som kunde ge någon i närheten hörselskador för livet. Men det var såå värt det.

Jag är hemma igen. Fräschet och att kunna dricka ur kranen är F-A-NTASTISKT.
Att inse att man fortfarande pratar och skriver på engelska utav en vana och numera kallar London för "hemma" är inte lika splendid. Jag saknar. Och jag hatar att sakna.

Vem fan trodde att det skulle kännas tomt om natten utan en chipsätande Nathalia på andra sidan rummet? Saknar jag t.o.m de eviga förbannande äckligt doftande chipsen, ja då är det illa.

Nu ska jag in till stan och träffa Becca, en av de få sakerna som jag faktiskt saknade när jag tillfälligt flyttade några hundra mil härifrån. Tänkte precis smsa henne och fråga om vi skulle mötas på Piccadilly Circus, sen kom jag på det...

Jag är i Kalmar. Kalmar.
Det får nog bli h&m istället.

Jag har 700 spänn kvar på kontot. Yey.
Mitt falskleg funkar inte i Sverige och jag har stor abstinens. Someone, help please?

haha jag e sa stressad har 2 min pa mig,
MEN JAG VAR PA HARRY POTTER WORLD PREMIERE
HARRY KORDE FORBI
~GINNY VINKADE
DUMBELODRE SAG TJURIG UT
HERMIONE STOD 2 meter IFRAN MIG OMG

happiest day of my life. nu e jag sjuk men who cares.har shoppat massa. italienare suger. finns varldens snyggaste ledare mygooosh han e sa min.nu ska jag ha lektion ikvall ska jag get wasted. PUSSSSSSS

JAG LEVER!!!!!!!! And i love it here. Rummen ar ackliga och spanjorskorna kan ej spola toaletten, men det fixar lilla Melody med en lapp komplett med en bild som visar hur man gor, "PLEASE FLUSH THE FUCKING TOILET". Hahahahah. Nu ska jag snart ivag till Camden, Nathalia sitter har bredvid mig och vi ska mota var grupp typ... Nu. Jag delar rum med henne o 2 svenskor, Ida & Sofia. I var grupp ar det ocksa en massa snalla norskar, jag gillar norge nufortiden. Fast italienarna ar tjuriga och tar "smyg"foton, icke sarskilt diskret.

Igar gick Nathalia o jag vilse i Pride paraden mitt i London, dom trodde vi var lesbiska for vi holl handen hahahaha. Jag dog. Sen sa stack vi ut pa kvallen, naughty som vi ar, tydligen far man namligen inte gora det. Sjong lite i tunnelbanan, akte nastan fel till Heathrow och slutade pa en pir vid themsen med Nathalias pojkvan David och Solen aka Jonas hahahaha. Hahahahhaah. Jag var nojd med en flaska vin och cigg i handen, JAG GILLAR HENNES POJKVAN HAHAHAHA. Han e snaller. Sen picadilly circus och sen var vi tvugna att dra hem, curfew suger men jag hade kul med nya vanner pa tuben och lite brak med bitchiga ledare. Heheeheh. idag mar jag sadar.

JAJA LIVET AGER OCH JAG LEVER SOM SAGT. loves it.

PUSSSSSS