Igår stannade jag uppe alldeles för länge och pratade med en utländsk vän på Facebook. Hon är fransk, om jag inte missminner mig, och vi träffades på Malta 07, även om jag inte har något minne av henne som person. Att prata med någon som var där, någon som delvis hade samma upplevelser och som lärde känna samma personer som du gjorde, it brings back so many memories;

"You suddenly remember the best friend that stood by your side the whole time, even when you messed up. The bitch whom you hated. The friends that you loved. The laughs you had together. The idiots who broke your heart. That special someone who healed it - just to break it yet again.."

Tanken på att jag ska träffa alla de här människorna igen, så snart som om mindre än en vecka, skrämmer mig faktiskt lite. Jag vet inte hur mycket jag har gått vidare och du vill inte se att medans de har växt, så är du fortfarande kvar på samma ställe som förut. Man kan dock aldrig förbereda sig mentalt på vad livet ger, och då får jag helt enkelt följa mitt motto för situationer som den här, situationer där jag inte har en aning om vad jag ska göra.

Blunda & hoppa.