Jag har en vän som jag älskar så otroligt mycket. Ulrika Svärd heter hon. Mer (ö)känd som Ullis. I ett och ett halvt år har vi haft den nära kontakt vi ännu har, innan dess har vi varit vänner ända från imponera på Måns/Simon-tiden. Jag var en väldigt bestämt ung dam som gillade godis väldigt mycket, något som mitt midjemått inte uppskattade allt för mycket. Ullis var den snälla, hon som stod ut mig bara för att jag helt enkelt var det enda alternativet. Och för att hon ville åt mina barbie-dockor. I och med att hon är bosatt i Sveriges huvudstad så ses vi inte särskilt ofta men vi lyckades ändå hålla kontakten genom våra eviga videosamtal över msn och sedan, när det till vår stora sorg gick sönder, genom att spendera timmar varje dag med att prata i telefon. Eller prata och prata, snarare överrösta varandra med sång, det finns inget som är så roande som att sjunga i Ullis öra när hon ska koncentrera sig. Hehe.

Just nu är det dock extra svårt för oss att hålla kontakten som förr eftersom hon har flyttat till det där jävla skitlandet Malta. Och det känns ju lagom hemskt. För ni förstår, det finns ingen i hela världen som förstår mig så bra som hon gör. Och framförallt finns det ingen som förstår vidden av tragedi när man tappar Harry Potter-boken i badkaret. Ingen.
Vi har våra eviga beroende (hon med en förkärlek för lätt laxerande livsvaror och tv-spel i alla dess former) och hon var till och med vän med mig när jag envisades med att ha lila sammetsbyxor uppdragna till naveln.

Som om detta inte vore nog så får hon mig att tro. Det här är det inte många som vet om, men anledningen till att vi faktiskt kom varandra nära är inte särskilt rolig. Jag gjorde nämligen det dummaste jag någonsin har gjort i hela mitt liv och just när jag var på väg att komplett bryta ihop så skrev Ullis på msn. Jag ville inte tänka på det hemska så när hon ringde ett videosamtal till mig och föreslog att hon skulle visa sina julklappar i cam (hon kan ha lite problem med det där egot ibland) så accepterade jag för att sysselsätta tankarna med något annat.
Just den här händelsen får mig att verkligen tro på livet, tro på att allt dåligt för något bra med sig. För hade jag inte begått det där misstaget så hade jag aldrig pratat dagligen med Ullis om hennes toalettvanor, inte lyssnat på hennes porriga dagdrömmar om Harry, inte skrattat med henne åt hur fula vi faktiskt skulle vara i såna där dräkter de bär på Hogwarts och framförallt, skulle jag aldrig kunnat förstå vad äkta vänskap är.

Den här människan har nämligen förbättrat mig, både hur jag är mot mig själv, mina andra vänner och personer jag inte känner. Att snacka skit om henne, ja det finns inte ens i mitt vokabulär. Det går inte. Medans så många andra har sina s.k bästa vänner som de kan lägga en bitchig kommentar om bakom ryggen på så har jag henne. Hon den där lite konstiga Nacka-tjejen som tror hon är nått. Och vet ni vad? Hon är verkligen något. Hon är så jävla bra.

29 december 2007 hade det sin början.
Slutet ser vi inte än på lääänge.