Blev nästan lite depp på tåget från Köpenhamn till Malmö idag. Nästan. Innan jag stoppade mig själv - vad fan har jag att gnälla över? Jag har ett kanonliv med människor jag älskar och en framtid som faktiskt verkar ljus för första gången på väldigt länge. Framförallt har jag mig själv.
Fan, livet är konstigt. Det kommer det alltid att vara. Så att vi lär oss något på den långa färden. Idioter finns det överallt, men man väljer själv om de ska vara en obefintlig eller en stor del av ens liv.

Förresten, minns ni hur jag skrev att jag var orolig för att jag var kvar på ruta ett medans alla andra har utvecklats? Det var oro i onödan. Ha ha jag är så glad att jag är jag. Och tacksam över allt jag har lärt mig på vägen, även om det stundtals har gjort ont.